Som klippt och sjungen
för Lilo Soundtrack är denna sång av herr Winnerbäck. Vid några tillfällen vågade jag inte tro på att få uppleva denna svindlande och ombesjungna kärlek, för att den är världens vackraste känsla...
Idag är dessa rader på riktigt, i mitt liv, mer än nånsin... varje morgon när jag öppnar ögonen så är det sant.
För dig
Jag har sett varenda vrå av Sveriges land
Jag har härjat runt i loger och på Grand
Jag har letat efter ro för min skakande hand
Efter dig, efter dig, efter dig
Du är resan som jag velat ska ta fart
Du är gåtan som jag aldrig löser klart
Du är början på nåt nytt och nånting underbart
För mig, för mig, för mig
När hösten kommer och tiden gått för fort
När allt känns på rutin och redan gjort
Ska jag samla mina krafter och göra nånting stort
För dig, för dig för dig
Jag är hög nu sen den dagen när du kom
Ja, jag är hög nu och kan inte somna om
Och jag undrar om jag nånsin ska nyktra till nån gång
Med dig, med dig, med dig
Det sägs att kärlek lovart stort men håller tunt
Du kan kalla det förnuft men aldrig sunt
Det är sagt av nån stackare som aldrig ramlat runt
Med dig, med dig, med dig
Jag har vandrat som en vilsen stenstaty
Jag har vart på rymmen utan någonstans att fly
Det här är slutet på resan och början på en ny
Med dig, med dig, med dig
Idag är dessa rader på riktigt, i mitt liv, mer än nånsin... varje morgon när jag öppnar ögonen så är det sant.
För dig
Jag har sett varenda vrå av Sveriges land
Jag har härjat runt i loger och på Grand
Jag har letat efter ro för min skakande hand
Efter dig, efter dig, efter dig
Du är resan som jag velat ska ta fart
Du är gåtan som jag aldrig löser klart
Du är början på nåt nytt och nånting underbart
För mig, för mig, för mig
När hösten kommer och tiden gått för fort
När allt känns på rutin och redan gjort
Ska jag samla mina krafter och göra nånting stort
För dig, för dig för dig
Jag är hög nu sen den dagen när du kom
Ja, jag är hög nu och kan inte somna om
Och jag undrar om jag nånsin ska nyktra till nån gång
Med dig, med dig, med dig
Det sägs att kärlek lovart stort men håller tunt
Du kan kalla det förnuft men aldrig sunt
Det är sagt av nån stackare som aldrig ramlat runt
Med dig, med dig, med dig
Jag har vandrat som en vilsen stenstaty
Jag har vart på rymmen utan någonstans att fly
Det här är slutet på resan och början på en ny
Med dig, med dig, med dig
Livets trippande steg
Så. Nu är vi här, på andra sidan 00-decenniet.
Det här året ska jag vara en sprakande fyrverkeripjäs som stannar kvar på himlen. Jag vill inte dimpa ner på marken igen. Och med förutsättningarna runt omkring mig så känns det som ett lovande år. Himlen är klar, luften är rätt tempererad och fyrverkerierna är färgglada. Elden brinner för fulla halsar. Grönt, gult, blått. Och rött, som i kärleken!
Har du nånsin funderat på varför du existerar? Just du, och ingen annan.
Jag tänker ofta på det där. För dagen så är jag sådär gråt-trött. Då är det lätt att existensialist-Lise plockas fram. Tårarna kan liksom börja sippra fram på de mest passande (ironi) ställen, t ex på jobbet eller på spårvagnen. Allt har varit så intensivt och omvälvande den sista tiden, och misstro inte, jag älskar det! Det är jag som sitter och smaskar på en saftig ananas på det där ljusa molnet som träffas av solens strålar.
Men jag är fortfarande jag, de vanliga tankarna finns kvar. Precis som prickarna stannar på en prickig klänning. De tankarna stör mig dock inte så mycket, jag tilltalas av att få fly undan verkligheten och vardagen i mina filosofiska snurror då och då. Som jag tidigare skrivit så går tankarna inte allt för djupt ner i den mörka isvaken. Jag kan ta mig tillbaka på ett kick.
Fast idag känner jag mig helt förstörd, som mörbultad av en pansarvagn eller en asfaltsläggare. Det finns så många måsten som pockar på. Varför är det så? När jag blir förmögen ska jag skapa ett och annat arbetstillfälle för en ivrig städerska. Det är ett kort som är säkert.
Var är mina trippande steg på väg? Idag, imorgon, 2010?
Jag tror att jag tar på mig de mjukaste skor som finns.
Det här året ska jag vara en sprakande fyrverkeripjäs som stannar kvar på himlen. Jag vill inte dimpa ner på marken igen. Och med förutsättningarna runt omkring mig så känns det som ett lovande år. Himlen är klar, luften är rätt tempererad och fyrverkerierna är färgglada. Elden brinner för fulla halsar. Grönt, gult, blått. Och rött, som i kärleken!
Har du nånsin funderat på varför du existerar? Just du, och ingen annan.
Jag tänker ofta på det där. För dagen så är jag sådär gråt-trött. Då är det lätt att existensialist-Lise plockas fram. Tårarna kan liksom börja sippra fram på de mest passande (ironi) ställen, t ex på jobbet eller på spårvagnen. Allt har varit så intensivt och omvälvande den sista tiden, och misstro inte, jag älskar det! Det är jag som sitter och smaskar på en saftig ananas på det där ljusa molnet som träffas av solens strålar.
Men jag är fortfarande jag, de vanliga tankarna finns kvar. Precis som prickarna stannar på en prickig klänning. De tankarna stör mig dock inte så mycket, jag tilltalas av att få fly undan verkligheten och vardagen i mina filosofiska snurror då och då. Som jag tidigare skrivit så går tankarna inte allt för djupt ner i den mörka isvaken. Jag kan ta mig tillbaka på ett kick.
Fast idag känner jag mig helt förstörd, som mörbultad av en pansarvagn eller en asfaltsläggare. Det finns så många måsten som pockar på. Varför är det så? När jag blir förmögen ska jag skapa ett och annat arbetstillfälle för en ivrig städerska. Det är ett kort som är säkert.
Var är mina trippande steg på väg? Idag, imorgon, 2010?
Jag tror att jag tar på mig de mjukaste skor som finns.
Final för 00-talet
Så var det dags.
Jag är medveten om att det icke är det nya årets afton ännu, men jag tror att tiden blir knapp till att skriva ytterligare detta år.
Millenniets inledande 00-tal tackar för sig och bjuder in 10-talet med frack, fluga och festklänning. Förhoppningsvis med pompa och ståt för er alla.
Jag minns Nyårsafton 1999 som min egen bakficka. Det känns häftigt på nåt sätt att ha varit ung under nåt så stort som ett millennieskifte. Ungefär som päronen som var unga på hippiens storhetstid. Fatta vilken grej att stå där med utsvängda byxor, solglasögon och en flower power-skjorta och säga "peace" till allt och alla.
Millenniefirandet begav sig i Änglarnas supporterklubblokal, sådär lagom sunkig med långbord och träbänkar, pappersdukar och drinkar i plastmuggar. Vi var 17 år och sugna på fest. Nån var cool och tog en gin & tonic som jag fick smaka, den var god så jag tog mig fram mot den så kallade baren. Snubben bakom disken tyckte tydligen att jag såg stark och alkoholtålig ut så jag fick en gin & gin. Granbarrsgift i flytande form.
Hastigt och lustigt fick jag en fjortisfylla utan dess like, stapplade mig ner från spiraltrappan på baksidan (där hororna hänger) och vände ut och in på mig själv.
Sen var det bra igen och vi drog oss upp mot folkmassorna på Avenyn...
Det var mitt slut på 1999.
Mitt slut på 2009 kommer inte bli annat än alldeles underbart.
Dels för att jag befinner mig norrut i mitt bästa element, i snömassorna flygandes i backarna på dagen och hängandes i afterskin på kvällskvisten, men också för att inleda det nya året. För mig känns det nya året som ett varmt täcke åt 2009, som att de senaste månadernas händelser äntligen kommer att få ro. Men jag kommer aldrig att glömma händelserna som kantat 2009. Det är stört omöjligt.
Om jag skulle sammanfatta året som passerat i mina ord, upplevelser, erfarenheter, tankar och alla andra ämnen som hör livet till skulle det kanske bli till en "elevator pitch". När jag var i Stockholm på kurs för ett tag sen sammanfattade jag ordet värdskap och fick då till svar att det där var en riktig elevator pitch, en sån där smart mening som du kommer på i hissen när du står bredvid högsta hönset.
Fast, jag kom på att det har hänt för mycket för att sammanfatta i en mening...
Hur som, jag har inte alltid mått som en snöig alptopp i strålande solsken den tid som nu snart passerat oss. Min kropp har protesterat med svår andning, ångesten har legat runt hörnet och tårar har fällts och blivit till ett hav.
Men jag har också upplevt höjder av glädje då nya liv kommit till jorden likt solstrålar. Ett nytt liv är det största som någonsin kan skapas. Jag har fått många lärdomar ur olika perspektiv. Jag har skrattat, badat, ätit gott, dansat och framför allt: älskat och fått kärlek!
Jag önskar att 2010 kantas av glädje, positivitet och lite flower power-anda!
Jag önskar att mina vänner får uppleva sitt eget bästa, att min familj mår bra och att insikter, drömmar och mål förverkligas för jordens alla människor.
Man kan vara fattig, men har man kärlek, då är man rik.
Jag är medveten om att det icke är det nya årets afton ännu, men jag tror att tiden blir knapp till att skriva ytterligare detta år.
Millenniets inledande 00-tal tackar för sig och bjuder in 10-talet med frack, fluga och festklänning. Förhoppningsvis med pompa och ståt för er alla.
Jag minns Nyårsafton 1999 som min egen bakficka. Det känns häftigt på nåt sätt att ha varit ung under nåt så stort som ett millennieskifte. Ungefär som päronen som var unga på hippiens storhetstid. Fatta vilken grej att stå där med utsvängda byxor, solglasögon och en flower power-skjorta och säga "peace" till allt och alla.
Millenniefirandet begav sig i Änglarnas supporterklubblokal, sådär lagom sunkig med långbord och träbänkar, pappersdukar och drinkar i plastmuggar. Vi var 17 år och sugna på fest. Nån var cool och tog en gin & tonic som jag fick smaka, den var god så jag tog mig fram mot den så kallade baren. Snubben bakom disken tyckte tydligen att jag såg stark och alkoholtålig ut så jag fick en gin & gin. Granbarrsgift i flytande form.
Hastigt och lustigt fick jag en fjortisfylla utan dess like, stapplade mig ner från spiraltrappan på baksidan (där hororna hänger) och vände ut och in på mig själv.
Sen var det bra igen och vi drog oss upp mot folkmassorna på Avenyn...
Det var mitt slut på 1999.
Mitt slut på 2009 kommer inte bli annat än alldeles underbart.
Dels för att jag befinner mig norrut i mitt bästa element, i snömassorna flygandes i backarna på dagen och hängandes i afterskin på kvällskvisten, men också för att inleda det nya året. För mig känns det nya året som ett varmt täcke åt 2009, som att de senaste månadernas händelser äntligen kommer att få ro. Men jag kommer aldrig att glömma händelserna som kantat 2009. Det är stört omöjligt.
Om jag skulle sammanfatta året som passerat i mina ord, upplevelser, erfarenheter, tankar och alla andra ämnen som hör livet till skulle det kanske bli till en "elevator pitch". När jag var i Stockholm på kurs för ett tag sen sammanfattade jag ordet värdskap och fick då till svar att det där var en riktig elevator pitch, en sån där smart mening som du kommer på i hissen när du står bredvid högsta hönset.
Fast, jag kom på att det har hänt för mycket för att sammanfatta i en mening...
Hur som, jag har inte alltid mått som en snöig alptopp i strålande solsken den tid som nu snart passerat oss. Min kropp har protesterat med svår andning, ångesten har legat runt hörnet och tårar har fällts och blivit till ett hav.
Men jag har också upplevt höjder av glädje då nya liv kommit till jorden likt solstrålar. Ett nytt liv är det största som någonsin kan skapas. Jag har fått många lärdomar ur olika perspektiv. Jag har skrattat, badat, ätit gott, dansat och framför allt: älskat och fått kärlek!
Jag önskar att 2010 kantas av glädje, positivitet och lite flower power-anda!
Jag önskar att mina vänner får uppleva sitt eget bästa, att min familj mår bra och att insikter, drömmar och mål förverkligas för jordens alla människor.
Man kan vara fattig, men har man kärlek, då är man rik.
Tjusiga toner att lyssna på i din favvofåtölj
PS. Kolla vad glad Louis är när han sjunger!
Det ljuva livet under veckans slut
Visst är fredagar som en perfekt bide oxfilé, en doftande blomma, vågor vid stranden eller en skål med hemmagjorda popcorn?
Framförallt om man är ledig dagen efter. Vilket jag inte är imorgon eftersom det vankas extraknäck med den där skyhöga OB:n. Men det är ändå en ljuv och lugnande känsla som infinner sig... Kan hända det har med mitt allmänna tillstånd att göra?
Livet just nu ter sig för mig likt en liten trippande dans på rosor under en blå himmel... Kärlek!
Å vad jag önskar mig det för alla. I julklapp. För dig. Och för dig.
Prylarna kan skippas... Det är känslan som räknas...
I afton väntas en legendarisk konsert på Trädgår'n. Förhoppningsvis får jag höra Fröken Fräken och de andra kultlåtarna... Känns hur coolt som helst att gå på Sven-Ingvars! Haha. I alla fall när det inte köster!
Ha en ljuvlig helg i den bitande kylan... Det bästa är att få komma in i värmen!
Framförallt om man är ledig dagen efter. Vilket jag inte är imorgon eftersom det vankas extraknäck med den där skyhöga OB:n. Men det är ändå en ljuv och lugnande känsla som infinner sig... Kan hända det har med mitt allmänna tillstånd att göra?
Livet just nu ter sig för mig likt en liten trippande dans på rosor under en blå himmel... Kärlek!
Å vad jag önskar mig det för alla. I julklapp. För dig. Och för dig.
Prylarna kan skippas... Det är känslan som räknas...
I afton väntas en legendarisk konsert på Trädgår'n. Förhoppningsvis får jag höra Fröken Fräken och de andra kultlåtarna... Känns hur coolt som helst att gå på Sven-Ingvars! Haha. I alla fall när det inte köster!
Ha en ljuvlig helg i den bitande kylan... Det bästa är att få komma in i värmen!
Ett jämnt leverne
Det står i din tidning, på nätet och din vän pratar om det. Det berör oss i allra högsta grad. Men hur viktigt är det för oss unga idag?
Sen ett tag och två har jag funderat på det där med jämlikhet. Jag tycker det är väldigt intressant, kanske mest för att det fascinerar, upprör och sätter situationer på sin spets för så många människor idag. Jag tänker inte trampa i klaveret eftersom jag inte har upplevt mig som icke jämlik en man. Uppenbarligen har allt för många i dagens samhälle känt sig stampade på tårna av orättvisa. Så det ligger med andra biffar något i situationen som faktiskt är högst relevant för alla kvinnor. Och män givetvis.
Genom jobbet är jag med i en nyligen kläckt jämställdhet- och mångfaldsgrupp. Vi är en samling mycket intresserade kollegor och jag ser fram mot kommande möten...
När jag åkte tåget till Stockholm för nån månad sen och satt bredvid den där snarkande spanska kvinnan så upplyste hon mig om ett och annat när det gäller skillnader mellan karlar och kvinns. Jag skulle inte tro att jag var ett undantag!
När hennes yttranden sjunkit in samlade jag det lilla mod man kan finna för att säga emot en trettio år äldre, eldig och energisk karriärskvinna.
"Jag har aldrig nånsin upplevt mig mindre värd eller sämre behandlad än en man".
"Vänta du bara, din lilla snärta! Det kommer!" sa spanskkvinnan.
(Fast hon sa inte snärta till mig..)
Då kläckte jag ur mig att jag minsann inte kommer att förvänta mig den situationen för fem öre. En djup suck klämdes med möda fram från min medpassagerare, hon gav upp. Slaget var vunnet av mig, och hon stod kvar vid sin egen startlinje (från 90-talet).
Om jag förväntar mig att en dålig situation ska uppstå så är det klart att den gör det. Ju mer medveten man blir om saker i ens närvaro desto lättare är det att bli misstänksam och börja vrida och vända... Därmed inte sagt att det är krasst med kunskap. Det är det aldrig, givetvis. Men man behöver inte vända en sits till en dålig sits bara för att man kan.
Jag är fast besluten om att förvänta mig jämlikhet på alla områden framöver.
Framtidens ögonblick får utvisa domen. Men jag räknar inte med någon speciell dom.
Hoppas ni haft en lika strålande afton som mig. Fast min inkluderade vin och en bästa vän så den var helt enkelt så bra som bäst!
Sen ett tag och två har jag funderat på det där med jämlikhet. Jag tycker det är väldigt intressant, kanske mest för att det fascinerar, upprör och sätter situationer på sin spets för så många människor idag. Jag tänker inte trampa i klaveret eftersom jag inte har upplevt mig som icke jämlik en man. Uppenbarligen har allt för många i dagens samhälle känt sig stampade på tårna av orättvisa. Så det ligger med andra biffar något i situationen som faktiskt är högst relevant för alla kvinnor. Och män givetvis.
Genom jobbet är jag med i en nyligen kläckt jämställdhet- och mångfaldsgrupp. Vi är en samling mycket intresserade kollegor och jag ser fram mot kommande möten...
När jag åkte tåget till Stockholm för nån månad sen och satt bredvid den där snarkande spanska kvinnan så upplyste hon mig om ett och annat när det gäller skillnader mellan karlar och kvinns. Jag skulle inte tro att jag var ett undantag!
När hennes yttranden sjunkit in samlade jag det lilla mod man kan finna för att säga emot en trettio år äldre, eldig och energisk karriärskvinna.
"Jag har aldrig nånsin upplevt mig mindre värd eller sämre behandlad än en man".
"Vänta du bara, din lilla snärta! Det kommer!" sa spanskkvinnan.
(Fast hon sa inte snärta till mig..)
Då kläckte jag ur mig att jag minsann inte kommer att förvänta mig den situationen för fem öre. En djup suck klämdes med möda fram från min medpassagerare, hon gav upp. Slaget var vunnet av mig, och hon stod kvar vid sin egen startlinje (från 90-talet).
Om jag förväntar mig att en dålig situation ska uppstå så är det klart att den gör det. Ju mer medveten man blir om saker i ens närvaro desto lättare är det att bli misstänksam och börja vrida och vända... Därmed inte sagt att det är krasst med kunskap. Det är det aldrig, givetvis. Men man behöver inte vända en sits till en dålig sits bara för att man kan.
Jag är fast besluten om att förvänta mig jämlikhet på alla områden framöver.
Framtidens ögonblick får utvisa domen. Men jag räknar inte med någon speciell dom.
Hoppas ni haft en lika strålande afton som mig. Fast min inkluderade vin och en bästa vän så den var helt enkelt så bra som bäst!
Lugnet efter stormen
Nu var det en evighet och alldeles för längesen jag skrev ner mina reflektioner.
Min blogg är dock fortfarande en bok att skriva i, då och då. När fingrarna glöder och tankarna strömmar ut som den vildaste fors, redo att sättas på pränt.
Som texterna tidigare förtäljer har mina järn i elden den senaste månaden varit många och fler därtill. De få stunder jag haft i ensamheten, som kan vara det vackraste bara man vill, har inte varit många. Kanske två halvtimmar de två senaste veckorna. Då har jag laddat med kraft. Till min nyfunna kärlek...
Aldrig trodde jag detta som hänt på sistone skulle hända i verkligheten. Det må låta deprimerande, men jag har inte sett röken av denna underbarhet tidgare och då smyger sig tvivlet nära inpå bara skinnet. Drömmarna blir det enda som återstår...
Och kanske som bekant, så härskar en sann drömmare inuti mig. Hela vägen, inifrån och ut, och då är det lätt hänt att drömmarna skenar... mot det allra finaste...
Men tji fick jag. Det bästa hände mig och jag är lyckligare än på en väldigt lång tid. Min aha-upplevelse är här och nu. Det är så här det ska vara, alla tidigare uppfattningar och erfarenheter träder in i ett dunkel lika mörkt som skogarna i Twilight... Denna kärlek här och nu är självklar på ett HELT annat vis.
Det bästa av allt är att få känna så mycket glädje ifrån alla håll och kanter. Kanske är det verkligen sant att mitt 2009 har varit sisådär. Det har varit ett år då allt satts på sin spets. Jag hade behövt min Morfar mer än någonsin, men då går han och försvinner... Att försöka finna styrka och glädje blev en utmaning då sorgekänslorna i samband med hans bortgång blev enorma, i kombination med tankar på tidigare dödsfall. Men jag har funnit tröst i hjärtat. Minnena i hjärtat kan, som jag tidigare skrivt, aldrig tas ifrån en.
Att få glada tillrop och värdefulla ord från mina allra bästa vänner gör mig så innerligt lycklig. Det finaste en vän kan göra är att glädjas åt andras lycka och framgångar. Men det är, märkligt nog, en svår konst vid många tillfällen.
Om man själv inte mår prima så är det en tavla svår att måla. Det vet jag. För inte allt för längesen var det nog faktiskt så att jag hade svårt att visa min äkta lycka över att någon hade hittat någon. Det har jag reflekterat mycket över. Nu har månaderna och sorgen tickat iväg mot en lugnare framtid och jag känner en glädje för andra som är mycket starkare än förut.
I mina ögon är den besvarade och lyckliga kärleken det vackraste som finns. Ta vara på det. Ödsla inte tiden på något som inte lever upp...
Alla kan få det bästa. Det gäller bara att vara mottaglig. För att vara mottaglig måste man ta ett steg i en annan riktning från den väg man står på nu.
Vi skrives!
Min blogg är dock fortfarande en bok att skriva i, då och då. När fingrarna glöder och tankarna strömmar ut som den vildaste fors, redo att sättas på pränt.
Som texterna tidigare förtäljer har mina järn i elden den senaste månaden varit många och fler därtill. De få stunder jag haft i ensamheten, som kan vara det vackraste bara man vill, har inte varit många. Kanske två halvtimmar de två senaste veckorna. Då har jag laddat med kraft. Till min nyfunna kärlek...
Aldrig trodde jag detta som hänt på sistone skulle hända i verkligheten. Det må låta deprimerande, men jag har inte sett röken av denna underbarhet tidgare och då smyger sig tvivlet nära inpå bara skinnet. Drömmarna blir det enda som återstår...
Och kanske som bekant, så härskar en sann drömmare inuti mig. Hela vägen, inifrån och ut, och då är det lätt hänt att drömmarna skenar... mot det allra finaste...
Men tji fick jag. Det bästa hände mig och jag är lyckligare än på en väldigt lång tid. Min aha-upplevelse är här och nu. Det är så här det ska vara, alla tidigare uppfattningar och erfarenheter träder in i ett dunkel lika mörkt som skogarna i Twilight... Denna kärlek här och nu är självklar på ett HELT annat vis.
Det bästa av allt är att få känna så mycket glädje ifrån alla håll och kanter. Kanske är det verkligen sant att mitt 2009 har varit sisådär. Det har varit ett år då allt satts på sin spets. Jag hade behövt min Morfar mer än någonsin, men då går han och försvinner... Att försöka finna styrka och glädje blev en utmaning då sorgekänslorna i samband med hans bortgång blev enorma, i kombination med tankar på tidigare dödsfall. Men jag har funnit tröst i hjärtat. Minnena i hjärtat kan, som jag tidigare skrivt, aldrig tas ifrån en.
Att få glada tillrop och värdefulla ord från mina allra bästa vänner gör mig så innerligt lycklig. Det finaste en vän kan göra är att glädjas åt andras lycka och framgångar. Men det är, märkligt nog, en svår konst vid många tillfällen.
Om man själv inte mår prima så är det en tavla svår att måla. Det vet jag. För inte allt för längesen var det nog faktiskt så att jag hade svårt att visa min äkta lycka över att någon hade hittat någon. Det har jag reflekterat mycket över. Nu har månaderna och sorgen tickat iväg mot en lugnare framtid och jag känner en glädje för andra som är mycket starkare än förut.
I mina ögon är den besvarade och lyckliga kärleken det vackraste som finns. Ta vara på det. Ödsla inte tiden på något som inte lever upp...
Alla kan få det bästa. Det gäller bara att vara mottaglig. För att vara mottaglig måste man ta ett steg i en annan riktning från den väg man står på nu.
Vi skrives!
Fredagsformuleringar
Howdy!
Känns som det var evigheter sen jag var aktiverad här sist. Har fnulat på massor med filosofiska ämnen att skriva om, men tiden vill inte riktigt lika mycket som mig! Min kalender har varit fullspäckad även denna vecka med diverse angenäma aktiviteter.
Idag är det i alla fall fredag och helgen väntar runt knuten om en kvart!
Det blir inget långt filolilo i afton, men jag vill(!) och kommer att skriva igen, snart.
Tills dess, ha det lussekatt!
Känns som det var evigheter sen jag var aktiverad här sist. Har fnulat på massor med filosofiska ämnen att skriva om, men tiden vill inte riktigt lika mycket som mig! Min kalender har varit fullspäckad även denna vecka med diverse angenäma aktiviteter.
Idag är det i alla fall fredag och helgen väntar runt knuten om en kvart!
Det blir inget långt filolilo i afton, men jag vill(!) och kommer att skriva igen, snart.
Tills dess, ha det lussekatt!
En stund i Bel Air
Hoppla!
Landade direkt på sängen efter huggsexan i resor, kurser, studiebesök o gud vet allt!
Vilket fantastiskt hålligång det har varit.
Nu kanske jag lät som en liten vithårig och trött tant med krokig rygg och käpp?
Det är precis så jag känner mig efter alla intryck. I fredags lämnade ett tåg Göteborg med sikte på huvudstan tre timmar senare. Det tog sju timmar på grund av en kraschad elledning. Tur att vi svenskar i alla fall öppnar munnen och börjar ett trevande samtal när det händer nåt sånt där. Knäpptyst i sju timmar hade ju inte varit nån listetta.
Den eldiga kubatanten Pilar som satt bredvid mig berättade om sina erfarenheter och inte minst sin kvinnosyn med en intensiv och övertygande röst. Jag blev lite trött efter ett tag och somnade en sväng. Så vaknar jag helt plötsligt av Pilars huvud mot min axel och inte nog med det, hon snarkar som ett lejon!
All intensitet i hennes berättelser som så snabbt växlades mot snarkningar gjorde att jag fick kväva ett skratt. Tur att det finns musik och hörlurar.
Stockholm bjöd inte på bra väder men däremot på strålande sällskap och en superb brunch på Söders höjder!
Flamingon står nu tryggt i sitt hörn här hemma hos mig. Jag tittar på honom med värme i hjärtat. Tror att han ska få heta Sven-Inge faktiskt. Kom gärna över för att träffa honom!
Efter Stockholm och kursen som gick där i måndags i ämnet Värdskap (väldigt intressant!) så bar det av med mina kära kollegor mot Oslo. Besök på den magnifikt nybyggda Operan avslutades med en guidad tur. Jag har även lärt mig att fisken marulk heter breiflabb och att groda heter frosk på norska.
Därefter rullade vår buss mot Strömstad spa. Vilket paradis! Vi bubblade utomhus. Idag har vi varit ute med båt på det nyligen nationalparksbenämnda Kosterhavet och ätit grymt goda räkor på Rökeriet i Strömstad. En räka kan bli 5-7 år!
Mina ögonlock fälls nu ner både automatiskt och ofrivilligt så jag får tacka för idag.
Auf Wiedersehen meine lieblingen!
Landade direkt på sängen efter huggsexan i resor, kurser, studiebesök o gud vet allt!
Vilket fantastiskt hålligång det har varit.
Nu kanske jag lät som en liten vithårig och trött tant med krokig rygg och käpp?
Det är precis så jag känner mig efter alla intryck. I fredags lämnade ett tåg Göteborg med sikte på huvudstan tre timmar senare. Det tog sju timmar på grund av en kraschad elledning. Tur att vi svenskar i alla fall öppnar munnen och börjar ett trevande samtal när det händer nåt sånt där. Knäpptyst i sju timmar hade ju inte varit nån listetta.
Den eldiga kubatanten Pilar som satt bredvid mig berättade om sina erfarenheter och inte minst sin kvinnosyn med en intensiv och övertygande röst. Jag blev lite trött efter ett tag och somnade en sväng. Så vaknar jag helt plötsligt av Pilars huvud mot min axel och inte nog med det, hon snarkar som ett lejon!
All intensitet i hennes berättelser som så snabbt växlades mot snarkningar gjorde att jag fick kväva ett skratt. Tur att det finns musik och hörlurar.
Stockholm bjöd inte på bra väder men däremot på strålande sällskap och en superb brunch på Söders höjder!
Flamingon står nu tryggt i sitt hörn här hemma hos mig. Jag tittar på honom med värme i hjärtat. Tror att han ska få heta Sven-Inge faktiskt. Kom gärna över för att träffa honom!
Efter Stockholm och kursen som gick där i måndags i ämnet Värdskap (väldigt intressant!) så bar det av med mina kära kollegor mot Oslo. Besök på den magnifikt nybyggda Operan avslutades med en guidad tur. Jag har även lärt mig att fisken marulk heter breiflabb och att groda heter frosk på norska.
Därefter rullade vår buss mot Strömstad spa. Vilket paradis! Vi bubblade utomhus. Idag har vi varit ute med båt på det nyligen nationalparksbenämnda Kosterhavet och ätit grymt goda räkor på Rökeriet i Strömstad. En räka kan bli 5-7 år!
Mina ögonlock fälls nu ner både automatiskt och ofrivilligt så jag får tacka för idag.
Auf Wiedersehen meine lieblingen!
En ny själ...
...har äntligen kommit in i mitt liv! Som jag längtat. Han, ja det är en han, är helt i rosa och hur fin som helst. En ständig följeslagare har tagit sin plats i mitt hjärta. En flamingo. Nu ska jag bara komma på ett bra namn. Funderar på Louie.
Tänker skriva mer om Stockholm och alla äventyr som följt helgens kanter... Night!
Tänker skriva mer om Stockholm och alla äventyr som följt helgens kanter... Night!
En av världens bästa...
röster kommer från Freddie Mercury som föddes på Zanzibar 1946. Tycker jag alltså. Han lämnade sitt band Queen och jorden år 1991 till följd av Aids.
Här kommer en av gruppens många fantastiska livelåtar ur Liloarkivet...
Här kommer en av gruppens många fantastiska livelåtar ur Liloarkivet...
Fläkt och flärd
Nu rullar kvarnen!
Nästan så mycket att jag längtar efter nästa lediga helg här i Götlaborg. Det dröjer bara två veckor men ibland finns det inget bättre än att få vara hemma. Örebro är också mitt hem, men Göteborg är mest mitt hem. Även om himlen är vackrare i Västindien för tillfället, så finns det ett gäng starka stjärnor på himlen här på västkusten som gör att jag vill vara här, väldigt jättemycket ibland.
Runt knutarna väntar ju huvudstan och förhoppningsvis den där sjön på förra bilden.
Väl på plats i Götet igen rullar en buss ut från ett garage nånstans. Den styres mot E6 norr och Oslo. Efter besök på operan i Oslo rullar den söderut igen, mot Strömstad och Kosterhavet.
Sen styrs ett tåg i rasande fart mot Snålands metropol: Jönköping.
Det ska bli underbart givetvis, som den rotlösa resenärska jag är.
Ofrivilligt. Fast oftast är jag faktiskt tacksam för att den där rotlösa ådran tagit mig till obeskrivliga platser och speciella situationer.
Annars har denna 12 november bland annat fördrivits med att jag fick en spruta mot baconfebern. Känns bra. Nu kan jag inte smitta nån söt liten onge eller nån större onge heller, för den delen.
Nöff!
Nästan så mycket att jag längtar efter nästa lediga helg här i Götlaborg. Det dröjer bara två veckor men ibland finns det inget bättre än att få vara hemma. Örebro är också mitt hem, men Göteborg är mest mitt hem. Även om himlen är vackrare i Västindien för tillfället, så finns det ett gäng starka stjärnor på himlen här på västkusten som gör att jag vill vara här, väldigt jättemycket ibland.
Runt knutarna väntar ju huvudstan och förhoppningsvis den där sjön på förra bilden.
Väl på plats i Götet igen rullar en buss ut från ett garage nånstans. Den styres mot E6 norr och Oslo. Efter besök på operan i Oslo rullar den söderut igen, mot Strömstad och Kosterhavet.
Sen styrs ett tåg i rasande fart mot Snålands metropol: Jönköping.
Det ska bli underbart givetvis, som den rotlösa resenärska jag är.
Ofrivilligt. Fast oftast är jag faktiskt tacksam för att den där rotlösa ådran tagit mig till obeskrivliga platser och speciella situationer.
Annars har denna 12 november bland annat fördrivits med att jag fick en spruta mot baconfebern. Känns bra. Nu kan jag inte smitta nån söt liten onge eller nån större onge heller, för den delen.
Nöff!
Häng dom högt
1990 startades ett band i Eskilstuna som nu anser sig vara Sveriges största rockband. Det kanske dom är. Jag var en av deras största beundrare 97-98. Men definitivt inte idag. Kanske är det jag som ändrat min musiksmak? Jag tycker att Jocke Bergs slumrande röst låter likadant idag som då. Så då är det nog jag. Fast är det inte lite tråkigt med hans långsamma deprimerande röst? Jag lyssnar på Kents sprillans album "Röd". Det är helt okej men jag trollbinds inte. En del av raderna är fina, som alltid med Kents texter, men inte allt.
Det kan vara så att Kent har fått storhetsvansinne. Den tanken har jag med mig från Hultsfredsfestivalen 2006 då de kom inflygande ett par timmar innan sin konsert med en helikopter dekorerad med en fet blaffa; "Kent". Konserten var ingen höjdare...
Där blev jag ett minne blott från deras skara av fans.
Fast de kanske är befogade till sitt storhetsvansinne?
På fredag försvinner jag med ett X2000 i rasande fart, österut. Stockholm.
Möjligtvis kan det vara så att jag ska göra en enorm grej på lördag. En grej som kommer att förändra mitt liv. I så fall kommer jag att vistas i närheten av sjön på bilden.
Vi får se. Over and out!
Det kan vara så att Kent har fått storhetsvansinne. Den tanken har jag med mig från Hultsfredsfestivalen 2006 då de kom inflygande ett par timmar innan sin konsert med en helikopter dekorerad med en fet blaffa; "Kent". Konserten var ingen höjdare...
Där blev jag ett minne blott från deras skara av fans.
Fast de kanske är befogade till sitt storhetsvansinne?
På fredag försvinner jag med ett X2000 i rasande fart, österut. Stockholm.
Möjligtvis kan det vara så att jag ska göra en enorm grej på lördag. En grej som kommer att förändra mitt liv. I så fall kommer jag att vistas i närheten av sjön på bilden.
Vi får se. Over and out!
Planering är allt, eller...
hur var det nu?
Helgen gick rätt igenom vänskapens tecken, hurra! Tack mina fina Styrsöflickor. Jag tycker om er så himla väldans massa. Ibland när jag tänker på hur länge vi känt varandra så förstår jag det inte riktigt... Tänk att vi suttit och undrat hur livet skulle bli tillsammans över en fanta, eller en delad folköl som nån av oss stolt fått med sig hemifrån. Vi har busringt till Bris, åkt vansinnesfärder på trimmade moppar och suttit i diverse källare runt om på ön. Nu träffas vi istället och blandar bebisspråk med det senaste skriket. Livet som det ska vara. Ö-livet är lite speciellt och det har skapat ett speciellt band mellan oss som är klurigt att knäcka. Även om vi gjort saker på egna håll så har vi alltid varandra. Den tanken har tröstat mig många gånger, speciellt när jag befunnit mig väldigt långt bort geografiskt sett.
Nu börjar tiden på 2009 ticka mot sitt slut. Vilket år rent ut sagt! Allt har hänt i år. ALLT.
Å nu börjar planerna för den där aftonen...
Jag vill allra helst resa bort och fira, kanske till London på Picadilly Circus eller på Kanarieholmarna med en kanna sangria under palmerna på playan. Fast om det skulle dyka upp en fest med ett gäng vänner skulle jag inte banga heller. Jag far med osanning om jag säger att jag inte vill fira i snön. Det hade varit det roligaste. Varför inte Åre?
Fast jag blir lite trött på alla planer. Ju mer planer man har desto mer växer förväntningarna. I mitt huvud har Nyårsafton en tendens att aldrig bli riktigt så bra som man tänkt sig... Jag får helt enkelt släppa förväntningarna, sänka min gard och go with the flow. Är allt för ivrig ibland, jag vill att saker ska spikas nu, pang bom klart! Om nån hade sagt "Klart vi åker!" så hade jag sagt ja snabbare än Zorro. Men det blir antagligen hur bra som helst vart jag än hamnar.
"There is no end to the possibilities!".
Nu åker nog nattmössan på! Peace.
Helgen gick rätt igenom vänskapens tecken, hurra! Tack mina fina Styrsöflickor. Jag tycker om er så himla väldans massa. Ibland när jag tänker på hur länge vi känt varandra så förstår jag det inte riktigt... Tänk att vi suttit och undrat hur livet skulle bli tillsammans över en fanta, eller en delad folköl som nån av oss stolt fått med sig hemifrån. Vi har busringt till Bris, åkt vansinnesfärder på trimmade moppar och suttit i diverse källare runt om på ön. Nu träffas vi istället och blandar bebisspråk med det senaste skriket. Livet som det ska vara. Ö-livet är lite speciellt och det har skapat ett speciellt band mellan oss som är klurigt att knäcka. Även om vi gjort saker på egna håll så har vi alltid varandra. Den tanken har tröstat mig många gånger, speciellt när jag befunnit mig väldigt långt bort geografiskt sett.
Nu börjar tiden på 2009 ticka mot sitt slut. Vilket år rent ut sagt! Allt har hänt i år. ALLT.
Å nu börjar planerna för den där aftonen...
Jag vill allra helst resa bort och fira, kanske till London på Picadilly Circus eller på Kanarieholmarna med en kanna sangria under palmerna på playan. Fast om det skulle dyka upp en fest med ett gäng vänner skulle jag inte banga heller. Jag far med osanning om jag säger att jag inte vill fira i snön. Det hade varit det roligaste. Varför inte Åre?
Fast jag blir lite trött på alla planer. Ju mer planer man har desto mer växer förväntningarna. I mitt huvud har Nyårsafton en tendens att aldrig bli riktigt så bra som man tänkt sig... Jag får helt enkelt släppa förväntningarna, sänka min gard och go with the flow. Är allt för ivrig ibland, jag vill att saker ska spikas nu, pang bom klart! Om nån hade sagt "Klart vi åker!" så hade jag sagt ja snabbare än Zorro. Men det blir antagligen hur bra som helst vart jag än hamnar.
"There is no end to the possibilities!".
Nu åker nog nattmössan på! Peace.
Oiii!
Studsmatteglädje
Longboardglädje
Vänskapsglädje
God natt sov gott god natt!
Riktat speciellt till min älskade J "Löken" B...
